Varje morgon när jag vaknar så studsar jag upp ur sängen för att göra det jag älskar. Jag dricker en kopp kaffe och går till ladugården. När jag kliver in på mitt jobb så möts jag av ett helt gäng med vackra kossor som tycker om mig precis som jag är. Några av kossorna kommer rusande för att få min uppmärksamhet, jag delar ut pussar på mularna, kliar dem bakom öronen och låter dem drunkna en stund i min famn.

Sedan startar dagens rutinarbeten för att se till så att alla kossor får den omvårdnad de förtjänar. Tid och rum försvinner när fokuset på att göra alla kossor nöjda och glada tar över.

Men det finns dagar då jag inte räcker till.... Det är många kossor att ta hand om och jag har höga krav på att se till så att varje individ trivs och mår bra.

Kossorna betyder väldigt mycket för mig, kanske mer än vad som kan tyckas vara "normalt", de är mitt liv, mina systrar och min största glädje.

I dag är därför en dag i sorgens tecken. Lilla Göta som är en av mina älskade kor har blivit jättesjuk, hon har fått tarmomvridning och hennes liv går inte att rädda. Jag har kämpat med henne hela dagen, försökt få henne att äta och dricka, promenerat med henne i den friska luften och haft långa kram-stunder med henne för att få henne att inte ge upp. Men hoppet är ute för henne och det enda rätta är att låta henne vila i frid.

Att tvingas ta ett beslut när eller om man ska avsluta någon annans liv är det svåraste man kan göra. Det är så svårt så att det i bland kan få mig att tvivla på varför jag har valt det här yrket. Men i nästa stund tänker jag att de djur som jag tar hand om tycker om att leva, de tycker om att bli älskade och de litar på mig. Jag har nog ändå ett ansvar att göra mitt bästa varje dag för att varje ko ska känna sig tillfreds och se till att ingen ska behöva lida.


I dag tycks tårarna inte vilja ta slut





Vila i frid älskade Göta, du tappra underbara Prinsessa